Ända sedan lågstadiet har jag alltid sagt att efter grundskolan ska jag gå tre år i gymnasiet, ta studenten och sedan studera vidare till något högutbildat och högavlönat yrke, men det ska ändå vara något jag brinner för. Mitt mål har alltid varit att bli något högt, med högt menar jag något i stil med advokat eller läkare, förstår ni? Och med mina betyg så skulle det inte vara så svårt heller, eftersom jag har så gott som över 9,5 i medeltal. Det har så gott som varit planen, och det är det fortfarande!

 

Efter studiebesöken till YA och Optima kände jag mig ändå så osäker, totalt lost! Inte för att jag ångrat mig angående gymnasiet utan för att jag insåg att inom några få månader skall ansökningarna lämnas in. YA och Optima har aldrig lockat mig, det finns dels ingen yrkeslinje som lockar mig på någondera av skolorna men det är också det att jag alltid har varit så inställd på att det är gymnasiet jag skall gå på. 

 

Då är det bara det att jag inte vet vilket gymnasium jag vill gå på. Jag har funderat på Övis gymnasium i Vasa, för jag skulle bland annat vilja träffa nya människor, se nya miljöer, prova på något nytt och komma bort från Vörå ett tag. Men nackdelen med det är alla dessa timmar jag kommer att måsta spendera på bussen, varje dag, och det är ju inte precis gratis att åka buss heller!

Vörå samgymnasium, det gymnasiet som ligger i min egna hemkommun alltså allra närmast, är ju förstås också ett alternativ. Men just nu känns det som om jag är den ända av alla mina vänner som kommer lämna kvar här i Vörå och fortsätta i samma gamla spår. Och Vörås gymnasium överlag lockar mig inte alls just nu, utan känns mer som ett tvångsalternativ. Men vem vet, kanske jag ändrar mig?

 

Min pojkvän bland annat är en av dem som kommer ta sitt pick och pack, och flytta till YAs internat, vilket betyder att han i princip flyttar till Vasa, åtminstone på vardagarna. Och det känns jävligt jobbigt att tänka på just nu! Såklart vill jag ju inte att det skall påverka valet över vilket gymnasium jag väljer men det är ändå en jävligt deprimerande tanke, att från att ha sett honom i samma skola varje dag endast se honom på helgerna. Och då skulle jag ju vara närmare om jag gick på Övis gymnasium, men mina dagar skulle ju styras av busstidtabellerna, och skolschemat också för den delen, så det skulle bli som plus minus noll!   

Och sen är det också det att gymnasiet har alltid varit och är fortfarande ett alternativ för mig, för att jag inte har en blekaste aning om vad jag vill börja jobba med i framtiden. Ibland eller jaa..ofta, undrar jag faktiskt varför livet är så orättvist, att vissa ända sedan barnsben har på klart vad de vill bli medan andra funderar hela livet. 

 

Förhoppningsvis kommer det väl klarna för mig också en vacker dag, och om jag har riktigt tur löser det sig med tiden! Men just nu känns allt bara som en enda stor röra, jag vet liksom inte i vilken ända jag skall börja i och vad jag skall tänka och fokusera på. Det känns som om betänketiden börjar var slut och jag vid det här laget borde ha allt på klart. 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ville komma fram till med det här långa inlägget utan tanken var väl mest att jag skulle få skriva av mig och fundera högt. Och jag vet inte heller om ni förstod allt, men är inte så säker på att jag gör det själv heller, haha. Nå, om jag blev klokare av detta återstår att se! Men nu hörni, ska jag börja gå och lägga mig så jag orkar upp i morgon, puss och godnatt på er!